Utefter Mjörns stränder har människor tidigt slagit upp sina bopålar. Redan på stenåldern fanns det boplatser i området. Ett av de mest synliga bevisen för detta är de resta stenarna intill vägen vid Muntersvik.
Västra Bodarne kan i skriftliga källor följas redan från 1500-talet. Då var namnet Skarpebo. Från början var det ett frälsehemman på ett helt mantal som ägts av både riksrådet Bengt Oxenstierna och guvernören över Göteborgs och Bohus län Harald Stake. Namnet blev senare Bodarne som blev uppdelad i en västra del och en östra del. Västerbodarne och Österbodarne.
I Västerbodarne styckades gårdarna upp, tvärt emot Österbodarne, vilket ledde till att fler människor på sikt flyttade till Västerbodarne. Namnet övergår efter hand till Västra Bodarne. Byn låg ursprungligen samlad i dalsänkan utefter bäcken som rinner från dagens järnvägsövergång och ner mot Mjörn. Laga skifte skedde 1827. Byn spreds då ut, utmed nuvarande Näsetvägen. Det var 4 gårdar. Även tre torpare och en soldat fanns med i skiftet.
Koleraepidemin på 1830-talet klarade vi oss lindrigt ifrån, vilket kanske tyder på att det inte var så mycket kontakter med omvärlden på den tiden. 1855 kom nästa stora förändring i och med byggandet av Västra stambanan mellan Göteborg och Stockholm. Många rallare och på sikt även stationsfolk och banvakter kom till samhället. Man kan säga att det var järnvägen som fick orten att leva upp och växa.
En tid efter järnvägen kom även den första skolan. Det var även vid denna tid som de sista vargarna försvann. Men som folket sa: ”Vargen försvann men vi fick skolläraren istället så vad blev skillnaden ?”. En viss utvandring skedde till USA på 1880-talet. Dock ej i något större antal. I början stannade inga tåg, utan först 1897 uppfördes en anhaltstation. Den låg vid nuvarande uppfartsvägen till Sommarro. Redan 1917 byggdes ett nytt stationshus framme vid stationsplanen. Detta revs ca 1970.
Sekelskiftet 1800 / 1900 kom en typ av ”gröna vågen” över Västra Bodarne i och med att mycket rika göteborgare byggde sina stora sommarvillor här. Att dessutom anhaltstationen var klar i samma veva gjorde det enkelt för dem att ta sig hit. Tex: Apotekare Fredrik Mossberg och krögare Axel Pålsson sökte sig till Västra Bodarne. Det var på modet att driva jordbruk, trots att dessa personer inte hade någon som helst kunskap om sådana sysslor. Det medförde dock att många arbetstillfällen skapades för lokalbefolkningen. Tänk på alla stenarbeten som utförts kring Sommarro.
Från början var det enbart de mycket förmögna sommargästerna som kom hit. Efter hand kom ”enklare” folk, men de hyrde mestadels in sig över sommaren, för att efter några år kanske bygga eget. Även detta gav arbetstillfällen till främst bygdens unga med gräsklippning, rensa ogräs och annat trädgårdsarbete. Även om det var ”enklare” folk som kom hit så hade dom råd med piga vilket även kom de lite äldre pojkarna till godo. Många äktenskap blev det av dessa sommarromanser.
Postkontor fick samhället 1907. Tidigare delades posten ut från Norsesund. På 1930-talet startas ett stort antal egnahemsbyggen. Telefonstationen automatiserades 1955 efter att i 40 år skötts manuellt av familjen Ahlberg. På 1960-talet fortsätter inflyttningen i och med exploateringen av GEDDAS åker. Då levde bygden upp så att flera affärer samtidigt lyckades driva sin verksamhet. Tyvärr är alla nu nedlagda.
Under hela 1900-talet har jordbruket stått tillbaka allt mer i Västra Bodarne. Allt fler av sommarstugorna har blivit permanentboende. Nu kan man nog säga att Västra Bodarne blivit en ”sovstad” till Alingsås och Göteborg.
